Hej på er! Allt väl? Med mig är det väl okej, men jag är ganska trött. Jag har förbaskat ont i tandköttet, så mamma ska försöka få en tid hos tandläkaren. Usch, inte roligt! Aja, det är ändå nödvändigt. På det stora hela har jag dock haft en lyckad vecka. Jag har haft teater, varit med vänner och varit på Resursteamet. Ikväll har jag tänkt skriva lite om mig själv här på bloggen, men utan att gå in på detaljer. Tyvärr är jag dålig på att beskriva mig själv, så jag ska istället försöka berätta lite kort om min historia och mina erfarenheter. Som avslutning kommer jag att berätta om hur jag hamnade på Resursteamet, där jag går tre dagar i veckan.
När jag var nästan sju år gammal fick jag diagnosen Asperger Syndrom, men utan att någon sa det. Ingen i min omgivning nämnde dock någonting om diagnosen, så jag placerades bara i liten klass utan att någon sa något om varför. Idag när jag ser tillbaka kan jag dock förstå varför ingen berättade någonting för mig då. När man är barn vill man oftast vara som alla andra, därför berättade ingen om min diagnos. Mina första år på lågstadiet trivdes jag varken bra eller dåligt i skolan, men jag hade åtminstone bra lärare. Vår klassföreståndare gjorde ingen stor sak av att man var funktionshindrad, vilket kändes riktigt bra. Allting vi gjorde var ju dock detsamma som de övriga klasserna, skillnaden var bara att vi hade fler resurser. Jag tillhörde dock inte någon av dem som behövde mer hjälp, jag behövde mest lugn och ro. Det märktes tidigt att jag hade en stor talang för svenskan och när jag väl lärde mig läsa behärskade jag böcker som var för äldre barn/ungdomar. Det var en bra skola jag gick i under låg- och mellanstadiet. Lärarna var snälla och resurserna var stora. Det var ett bra ställe och jag trivdes.
Med högstadiet var det dock en helt annan sak, trots att det var en Asperger-klass. Det var nu jag fick höra att jag hade Asperger Syndrom, men lärarna kallade det bara för handikapp och inte mer än så. Jag blev otroligt frustrerad och provocerad av detta, vilket ledde till att jag skämdes för min diagnos. Jag vägrade gå ut med den och hade svårt att se fördelarna i diagnosen då alla bara talade om de stereotypiska kriterierna. Det var en hemsk period i skolan från sjunde till nionde klass. Det var stor favorisering kring vissa elever, det var tillåtet med mobbning, det var strikta regler, det var falska löften, opedagogiska lärare och aldrig kunde undantag göras. Med andra ord var högstadiet en fruktansvärd tid.
På gymnasiet trivdes jag dock bättre. Det tog inte lång tid för mig att landa första året och jag trivdes bra, trots att jag inte hade så många vänner i början. Här kändes dock lärarna mer vänliga och pedagogiska, vilket fick mig att känna mig alltmer som en människa och mindre som en diagnos. Mitt favoritämne blev snabbt svenska eftersom jag älskar litteraturhistoria och gick så bra ihop med svenskalärarinnan, som även var min klassföreståndare de två sista åren.
Efter att ha tagit studenten var jag sysslolös ganska länge, men fick hjälp av LSS att hitta en sysselsättning. Vi kollade först på de dagliga verksamheterna MISA och Fridagruppen, men ingen av dem kändes som någonting för mig. Tillslut hittade min LSS-handläggare Resursteamet i Alviks strand, vilket har visat sig vara ett bra ställe. Jag kände med en gång att jag hittat något jag skulle trivas med, så jag fick börja ganska fort efter mitt första besök. Nu är det drygt ett år sedan jag började och jag trivs jättebra fortfarande, om inte bättre än från början. Jag har hittat många kontakter och bekanta från förr i tiden sedan jag började här. De första bekanta jag träffade var Pernilla och Sara, som gick i min klass under lågstadiet. Jag hade aldrig förväntat mig att träffa dem här, men så blev fallet. Sedan träffade jag även Khansa, som är vän till en av mina bästisar. Bara för några veckor sedan träffade jag även Emanuel, som också är vän till en av mina bästa vänner. Jag övertalade även en vän att börja på Resursteamet i Sickla.
Det var en kortfattad version av min historia från lågstadiet fram till idag. Jag har även erfarenheter av kontaktpersoner, kortids, Kulturskolans Resurscenter, med fler, men om dem får ni höra någon annan gång. Tack för den här gången.
När jag var nästan sju år gammal fick jag diagnosen Asperger Syndrom, men utan att någon sa det. Ingen i min omgivning nämnde dock någonting om diagnosen, så jag placerades bara i liten klass utan att någon sa något om varför. Idag när jag ser tillbaka kan jag dock förstå varför ingen berättade någonting för mig då. När man är barn vill man oftast vara som alla andra, därför berättade ingen om min diagnos. Mina första år på lågstadiet trivdes jag varken bra eller dåligt i skolan, men jag hade åtminstone bra lärare. Vår klassföreståndare gjorde ingen stor sak av att man var funktionshindrad, vilket kändes riktigt bra. Allting vi gjorde var ju dock detsamma som de övriga klasserna, skillnaden var bara att vi hade fler resurser. Jag tillhörde dock inte någon av dem som behövde mer hjälp, jag behövde mest lugn och ro. Det märktes tidigt att jag hade en stor talang för svenskan och när jag väl lärde mig läsa behärskade jag böcker som var för äldre barn/ungdomar. Det var en bra skola jag gick i under låg- och mellanstadiet. Lärarna var snälla och resurserna var stora. Det var ett bra ställe och jag trivdes.
Med högstadiet var det dock en helt annan sak, trots att det var en Asperger-klass. Det var nu jag fick höra att jag hade Asperger Syndrom, men lärarna kallade det bara för handikapp och inte mer än så. Jag blev otroligt frustrerad och provocerad av detta, vilket ledde till att jag skämdes för min diagnos. Jag vägrade gå ut med den och hade svårt att se fördelarna i diagnosen då alla bara talade om de stereotypiska kriterierna. Det var en hemsk period i skolan från sjunde till nionde klass. Det var stor favorisering kring vissa elever, det var tillåtet med mobbning, det var strikta regler, det var falska löften, opedagogiska lärare och aldrig kunde undantag göras. Med andra ord var högstadiet en fruktansvärd tid.
På gymnasiet trivdes jag dock bättre. Det tog inte lång tid för mig att landa första året och jag trivdes bra, trots att jag inte hade så många vänner i början. Här kändes dock lärarna mer vänliga och pedagogiska, vilket fick mig att känna mig alltmer som en människa och mindre som en diagnos. Mitt favoritämne blev snabbt svenska eftersom jag älskar litteraturhistoria och gick så bra ihop med svenskalärarinnan, som även var min klassföreståndare de två sista åren.
Efter att ha tagit studenten var jag sysslolös ganska länge, men fick hjälp av LSS att hitta en sysselsättning. Vi kollade först på de dagliga verksamheterna MISA och Fridagruppen, men ingen av dem kändes som någonting för mig. Tillslut hittade min LSS-handläggare Resursteamet i Alviks strand, vilket har visat sig vara ett bra ställe. Jag kände med en gång att jag hittat något jag skulle trivas med, så jag fick börja ganska fort efter mitt första besök. Nu är det drygt ett år sedan jag började och jag trivs jättebra fortfarande, om inte bättre än från början. Jag har hittat många kontakter och bekanta från förr i tiden sedan jag började här. De första bekanta jag träffade var Pernilla och Sara, som gick i min klass under lågstadiet. Jag hade aldrig förväntat mig att träffa dem här, men så blev fallet. Sedan träffade jag även Khansa, som är vän till en av mina bästisar. Bara för några veckor sedan träffade jag även Emanuel, som också är vän till en av mina bästa vänner. Jag övertalade även en vän att börja på Resursteamet i Sickla.
Det var en kortfattad version av min historia från lågstadiet fram till idag. Jag har även erfarenheter av kontaktpersoner, kortids, Kulturskolans Resurscenter, med fler, men om dem får ni höra någon annan gång. Tack för den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar