Diagnosliv - mina erfarenheter!

Nu är grundämnet tillbaka igen; Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar! Detta är ett så stort ämne att det skulle kunna ta evigheters evighet att bli klar, men jag ska försöka skriva lite kort om min erfarenhet av livet som funktionsnedsatt.

Jag har diagnosen asperger syndrom, vilket bekräftades av psykologer när jag var närmare sju år gammal. Att leva med diagnosen har varit tufft och jobbigt i många sammanhang, men också riktigt härligt då jag fått mycket hjälp och haft många fina människor som stöd. Det finns stunder när jag ännu önskar att jag inte blivit diagnostiserad, men å andra sidan hade det troligen inneburit en uppväxt utan hjälp och förståelse för mina svårigheter. Under väldigt många år hade jag en normalkomplex och ville vara som alla andra, tills jag insåg att ingen människa är den andra helt lik. Alla är unika, med eller utan diagnos - så är det bara.

Någonting som gått mig på nerverna mycket länge är när folk skriver "autism" istället för "asperger syndrom", detta är två helt skilda diagnoser. Det är sant att det finns likheter mellan dem och att asperger syndrom är en av många diagnoser inom autismspektrumet, men det betyder inte att asperger är detsamma som autism. En av dem största olikheterna mellan dessa diagnoser är att autism många gånger, men inte alltid, medför utvecklingsstörning - medan asperger syndrom innebär normal- eller överbegåvning, vilket betyder att diagnosen aldrig medför utvecklingsstörning. För att få autistiskt syndrom, som är det fullständiga namnet på diagnosen autism, så krävs det även att man uppfyller fler kriterier än man behöver för att diagnostiseras med asperger syndrom. Nåja, nog om detta.

Ovanför medger jag att det i första hand stod om diagnoser, men inte så mycket om att leva med dem - det kommer vi till nu. Som jag skrev ovanför så har det både för- och nackdelar att leva med en diagnos. Någonting som varit riktigt jobbigt för mig har varit att bli tagen för vem jag är och inte för diagnosen jag har, t.ex. inom LSS. Någonting som varit både härligt och jobbigt på samma gång har varit att ha så fantastiska människor omkring sig, få personer har varit mer värda än ord kan beskriva. Det är härligt att känna sig trygg med andra, men det jobbiga är när man måste skiljas ifrån dem förr eller senare. Nåja, så är det väl för alla.

Jag skulle kunna skriva om diagnoser i all evighet, men tyvärr har jag inte så mycket tid. Jag är otroligt glad över att det finns människor med otroligt mycket kunskap om diagnoser, men samtidigt skrämd över hur lite kunskaper det finns på vissa håll. Det är sant att man aldrig kan förstå en situation helt om man inte har erfarenhet, men somliga är skickliga nog att åtminstone föreställa sig situationen. Om man inte har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning själv kan man aldrig föreställa ens hälften av vad det verkligen innebär, oavsett hur hårt man anstränger sig. En grundanledning till varför jag föreläser om diagnoser idag är att sprida kunskap kring diagnoser, men också för att hjälpa folk som saknar förståelse och hjälp. Jag vill ge folk det stöd jag önskar att jag hade fått när jag växte upp, därför fortsätter jag att föreläsa om ämnet. Av att sitta och läsa om diagnoser i böcker skrivna av psykologer eller läkare lär man sig ingenting, man måste vara omkring folk för att lära sig saker. Alla är unika och det sägs att skillnaden emellan oss alla är vad vänskap bygger på. Klyschigt, men ändå sant!

Jag kommer att skriva mer om detta i framtiden, men nu behöver jag en liten paus. Vi hörs kanske mer senare. Ha det så jättebra, allihopa. Tack för att ni läst igenom mitt inlägg. Kommentera gärna och ge gärna konstruktiv kritik, tack på förhand.